En dold symfonisk skatt
Capriccio
07.10.2020
Per Nylén
Franz Schmidt: Symfonier 1-4 & Intermezzo ur Notre Dame
hr-Sinfonieorchester Frankfurt
Dirigent: Paavo Järvi
Deutsche Grammophon 4838336 [3 CD]
Den österrikiske symfonikern Franz Schmidts (1874-1939) verk har aldrig tillhört standardrepertoaren, även om han har haft sina förkämpar genom åren, som exempelvis den orkester han själv tillhörde som cellist under många år, Wiener Philharmoniker. Även om de tre första symfonierna förhållandevis sällan spelas, så har den fjärde och sista alltmer börjat framföras i konsertsalarna, t.ex. i Stockholm härom året.
På skiva är dock Schmidts symfonier relativt flitigt representerade och finns inspelade komplett av Neeme Järvi (Chandos), Fabio Luisi (Querstand), Vasilij Sinajskij (Naxos) och Ludovit Rajter (Opus Records). Nu har Paavo Järvi – i sin far Neemes fotspår – också spelat in dessa senromantiska verk komplett med Frankfurts radiosymfoniker som han ledde under många år men som han numera är hedersdirigent för. Överraskande nog är det här första gången någonsin som Deutsche Grammophon spelar in en Schmidtsymfoni på skiva.
Dessa verk som har ett spann på ett fyrtiotal år känns på många sätt som en sammanfattning av den österrikiska-tyska symfoniska traditionen – här kan du hitta såväl former från barocken, som influenser från Beethoven, Brahms och Bruckner, allt kryddat med en dos ungersk sälta. Kompositören hade just ungerskt påbrå och föddes i Pozsony – dagens slovakiska Bratislava – i det mångkulturella habsburgska riket.
Paavos Järvis entusiasm för dessa verk är påtaglig och orkestern lyckas genomgående ge musiken både den kraft och klarhet den behöver. När jag lyssnar får jag känslan av att symfonierna ofta är oerhört svårspelade, eftersom så mycket hela tiden händer i orkestern med en sådan rikedom i nyanser och av komplexa strukturer. Framförandena av de tre första symfonierna är dessutom väldigt imponerande och bland de bästa jag hört hittills, där speciellt den storslagna tvåan också sticker ut rent musikaliskt, även om den schubertskt lyriska trean också har många förtjänster, precis som den ungdomliga första, skriven när kompositören endast var 22 år gammal.
Schmidts stora symfoniska mästerverk är den fjärde från 1933 som borde vara en del av standardrepertoaren. Få verk börjar så suggestivt som den med en ödslig trumpet som sorgligt betraktar livet, ett tema som sedan återkommer också i fjärde och sista satsen. Verket andas en melankoli och uppgivenhet som lever kvar länge i ens sinne efteråt – en koncentrerad, lyrisk och inåtvänd stämning som du inte glömmer i första taget. Paavo Järvi och hans tyska orkester tar också väl vara på allt detta i denna nya inspelning.
Genomgående i samtliga verk – även Schmidts mest kända “hit”, intermezzot ur operan Notre Dame – är både tolkningarna, orkesterspelet och ljudbilden i toppklass. Som jag ser det, är det här du som lyssnare bör starta om du vill bekanta dig med dessa personliga symfonier. Lägg dessutom till antingen Franz Welser-Mösts (Warner) eller Zubin Mehtas (Decca) inspelning av fyran så har du en god grund att stå.
07.10.2020
Per Nylén
hr-Sinfonieorchester Frankfurt
Dirigent: Paavo Järvi
Deutsche Grammophon 4838336 [3 CD]
Den österrikiske symfonikern Franz Schmidts (1874-1939) verk har aldrig tillhört standardrepertoaren, även om han har haft sina förkämpar genom åren, som exempelvis den orkester han själv tillhörde som cellist under många år, Wiener Philharmoniker. Även om de tre första symfonierna förhållandevis sällan spelas, så har den fjärde och sista alltmer börjat framföras i konsertsalarna, t.ex. i Stockholm härom året.
På skiva är dock Schmidts symfonier relativt flitigt representerade och finns inspelade komplett av Neeme Järvi (Chandos), Fabio Luisi (Querstand), Vasilij Sinajskij (Naxos) och Ludovit Rajter (Opus Records). Nu har Paavo Järvi – i sin far Neemes fotspår – också spelat in dessa senromantiska verk komplett med Frankfurts radiosymfoniker som han ledde under många år men som han numera är hedersdirigent för. Överraskande nog är det här första gången någonsin som Deutsche Grammophon spelar in en Schmidtsymfoni på skiva.
Dessa verk som har ett spann på ett fyrtiotal år känns på många sätt som en sammanfattning av den österrikiska-tyska symfoniska traditionen – här kan du hitta såväl former från barocken, som influenser från Beethoven, Brahms och Bruckner, allt kryddat med en dos ungersk sälta. Kompositören hade just ungerskt påbrå och föddes i Pozsony – dagens slovakiska Bratislava – i det mångkulturella habsburgska riket.
Paavos Järvis entusiasm för dessa verk är påtaglig och orkestern lyckas genomgående ge musiken både den kraft och klarhet den behöver. När jag lyssnar får jag känslan av att symfonierna ofta är oerhört svårspelade, eftersom så mycket hela tiden händer i orkestern med en sådan rikedom i nyanser och av komplexa strukturer. Framförandena av de tre första symfonierna är dessutom väldigt imponerande och bland de bästa jag hört hittills, där speciellt den storslagna tvåan också sticker ut rent musikaliskt, även om den schubertskt lyriska trean också har många förtjänster, precis som den ungdomliga första, skriven när kompositören endast var 22 år gammal.
Schmidts stora symfoniska mästerverk är den fjärde från 1933 som borde vara en del av standardrepertoaren. Få verk börjar så suggestivt som den med en ödslig trumpet som sorgligt betraktar livet, ett tema som sedan återkommer också i fjärde och sista satsen. Verket andas en melankoli och uppgivenhet som lever kvar länge i ens sinne efteråt – en koncentrerad, lyrisk och inåtvänd stämning som du inte glömmer i första taget. Paavo Järvi och hans tyska orkester tar också väl vara på allt detta i denna nya inspelning.
Genomgående i samtliga verk – även Schmidts mest kända “hit”, intermezzot ur operan Notre Dame – är både tolkningarna, orkesterspelet och ljudbilden i toppklass. Som jag ser det, är det här du som lyssnare bör starta om du vill bekanta dig med dessa personliga symfonier. Lägg dessutom till antingen Franz Welser-Mösts (Warner) eller Zubin Mehtas (Decca) inspelning av fyran så har du en god grund att stå.
Comments