CONCERT REVIEW: Baltic Sea Festival

Here's another review of the ERSO and Paavo's performance at the Baltic Sea Festival by Sofia Nyblom of The Svenska Dagbladet published on August 28, 2006:

Vulkanutbrott i Berwaldhallen

Om torsdagens konsert gick i vattnets tecken, var programmet för fredagskvällen tematiskt präglat av elden som metafor: den glödande lava som forsar genom Erkki-Sven Tüurs Magma, och den symboliskt laddade fabeln om Eldfågeln i Stravinskys populära gestaltning. Efter förra årets gästspel i Tallinn - där såväl Sveriges Radios Symfoniorkester som Helsingfors Stadsorkester uppträdde under båtturnén - var det alltså Estniska nationalorkesterns tur att besöka sina värdar.

Varje kväll under festivalen är det lika slående hur mycket också konsertbesökarna färgas av nationalism, och Berwaldhallen blir en fysisk och andlig mötesplats för människor som befinner sig i frivillig eller ofrivillig exil från sina hemländer runt Östersjön.

Nu var kanske Claude Debussys Förspel till en fauns eftermiddag kanske inte det optimala öppningsverket. Det var ett avslaget, förbryllande elegiskt framförande av
denna franska sagorapsodi som föga förberedde publiken på Evelyn Glennies fräsande heta spel i huvudnumret, Erkki-Sven Tüürs Symfoni nr 4, Magma.

Möjligen kunde man i den skimrande textur av flöjt och harpa, de "kristalliniska moln" (tonsättarens egna ord) som inleder symfonin ana en själslig gemenskap mellan Tüur och Debussy.

Verket är skrivet för detta skotska slagverks-fenomen - påtagligt framstod Glennie också som den drivande kraften såväl genom den turbulent aggressiva första satsen, som i den lyriskt avsvalnade andrasatsen med sin rapsodiska duett mellan soloviolinen och marimban - förlöst i congas-parets jazziga synkoper, där lavan tycks bubbla upp till ytan igen i hennes bländande spel.

Som konsertens mest gripande ögonblick framstod efter Glennies vulkanutbrott den forne estniske kulturministern Lepo Sumeras testamente - Symfoni nr 6, uruppförd bara några dagar innan hans bortgång för 6 år sedan.

Ett verk mättat av sorg, så passionerat och innerligt i sitt uttryck att åhörarna i salen tycktes närmaste bedövade när det sordinerade slutackordet klingat ut.
Stämningen påminner om en av Mahlers adagio-satser - med den avgörande skillnaden att Sumera inte löser upp tragiken i tillkämpad heroism. Stravinskys förrevolutionära Eldfågeln - här i 1919 års orkesterversion - med sin trosvisst stegrade final efter besegrandet av ondskans makter var därför rent tematiskt den perfekta avrundningen av kvällen. Även om denna publikfavorit återgavs en smula spänningslöst av Paavo Järvi, så var den entusiastiska åskådarskaran uppenbart förlåtande i sitt mottagande.

Anyone out there have a photo to share with us? :-)